onsdag 1 juni 2016

New experiences with The Human Element

After organizing three trainings of The Human Element®: Cornerstone for Changemakers (well, two of those and one ”step 2” called Organizational Solutions) in Magdalena’s and Marcus’ apartment in Malmö over the course of 9 months of 2014 and 2015, in early 2016 we decided to take a leap and try something new. Actually we went all in, trying multiple new things in the next version of the trainings. It was a challenge that we were all curious about, and after our first real organizing Skype call about it, we felt convinced that we should dare and that it would be fantastic. 
The hosting team, joined in Bern, evening before training. (Left to right: Osi, Magdalena, Ola)

Firstly, collaboration. Instead of us two as trainers also being the hosts and organizers of the training, like with the first ones, we decided that we would collaborate with the organization that had shown the most interest and already sent the most participants to the trainings in Malmö. That partner was euforia! in Switzerland. Magdalena had long ties and trust with them, so it made a lot of sense. The win-win-spins were quite apparent - they would be able to offer the training to a lot of their volunteers and staff, and we would be getting help with all the organizing aspects and be able to focus on holding the space and the content of the training as facilitators.  

Secondly, location. Having the collaboration with euforia! meant that we also re-located the training to be in Bern, Switzerland, where they have their head office. Just the proximity enabled a lot of the participants to attend without the constraints of time and costs of travel. It was also an opportunity for us to step out of the comfort zone of quite literally keeping it close to home (well, even in Magdalena’s home), and instead learning from working in unknown spaces that could bring new dynamics. It turned out really well, with a great combination of two locations in Bern - one beautifully overlooking the river, and the other in the creative space of the Kaospilots Switzerland - in the same building as the euforia! office. 

Thirdly, participation. So, having done trainings in Sweden with a maximum of 15 participants, we wanted to step it up and open it up to a maximum of 24 people - stretching the limits of what we would consider possible for these trainings. They are often held as rather intimate and/or exclusive courses of 8-12 participants. We sent out the invitations in our networks (and of course in the euforia! network), and the course filled up really quickly. We immediately started a waitlist. By different twists of circumstance, we ended up being able to offer all wait list’ers a spot due to cancellations, and finally welcomed all to a full training with 24 people.  

We held on to our pay-what-you-want model as always - making the content and valuable opportunities to life- and self-learning open to all who want to invest in their personal development, self-awareness and leadership. The learnings from this training were really valuable, for either way that we choose to organize our future trainings. If you are interested in joining upcoming trainings, please don’t hesitate to get in touch or visit http://thecornerstone4change.strikingly.com/ for the next updates and registration.

torsdag 25 september 2014

Learning through practice - reflections after The Human Element Cornerstone for Changemakers

My most recent and intense growing experience happened during the past months of August and September. Ever since March 2013, when I went through the training program to become a licensed practitioner of The Human Element® - a framework for personal leadership and team development - I have been looking forward to holding a training. Finally, before the summer, my dear friend and fellow trainer Magdalena Musiala and I decided that we were going to arrange two training opportunities in the fall. We wanted specifically to introduce the useful leadership and personal development tools within The Human Element® to young changemakers. Using our own experiences from social changemaking practice was our basis for understanding the challenges that this particular target group might face in their important work. My dream started to become reality.

Leading up to our The Human Element Cornerstone for Changemakers trainings, we did our preparation, talked about the program and design, discussed which specific methods to include and how we would sequence the different sessions. And then finally on a Thursday in mid-August, participants were arriving from all over Europe - from Italy to Finland and several countries in between. I was very excited and also increasingly nervous - did I really know what I was talking about? was I going to appear competent? how badly was I going to trip up on beginner mistakes?

Training in action

The first time was scary, of course it was! I guess that's true about a lot of things. I think it had been a while for me since I last felt like a total beginner. But it did pop up in August. And it popped up even though it wasn't true. I mean, I wasn't new to the material or to the practice - that is what the trainings had prepared me for. But at the same time, it was the first time I was co-facilitating a full training and it was the first time that Magdalena and I did a full program together. So, in all the excitement, I also felt a lot of insecurity.

From the first training - the one in August - I think my greatest learning was that I can face my fears - I can face them, sit with them and learn from them. My strongest fear, the one that popped up repeatedly, was the fear of being humiliated and seen as incompetent - that's when I got so mindful of saying the right things, which led to taking a step back, not saying anything so I couldn't get it wrong. A turning point was when I was able to sit down with Magdalena and in a caring spirit of openness, put words on the fears and how they were affecting our collaboration. Putting words on them and saying them out loud somehow released them and made it easier for me to see what I actually could contribute with - that I am competent and have a lot to share - all the things that had been clouded by my fears. We actually shared this process with the group, using it as an example of openness and how fears can get in the way of good collaboration.

Doing the second training only a month after the first one was a fantastic move. Firstly, it gave me more practice. Secondly, it gave me an opportunity to feel much more secure in my role, after having done the whole thing once before. Also, I was able to use my prior feelings of insecurity as a learning that could strengthen me, and enable me to see some bigger pictures and bring more of myself into the facilitator role.
Two happy trainers after the second training

The training itself was just a great big excursion into self-exploration. The group was fantastic and generous with themselves and each other. Together we created a very trusting atmosphere, which opened up for these explorations together. Thinking, feeling and speaking about ones own behavior, feelings and self-concept (the three main layers in this framework) is not really commonplace for many, including myself, but getting (or creating) safe spaces in which to go there and explore is a learning and growing journey. It was a privilege for me to feel the trust of this group to guide them in their exploration.

What really stood out to me after doing these two trainings was perhaps the most simple and obvious thing - it's about practice! A very dear and respected friend recently sent me an email with the beautiful title "Well... that takes a lifetime, you know!" - after a conversation she had with a friend in New York who heard her talk about The Human Element®.
"Well ... that stuff takes a lifetime to master, you know!"
"I know. But it's all about the practice, not the mastering." 
The Human Element® is all about practice, practice, practice. This is why we ended the course by saying "we're really just starting, the real training begins now".

Now I look forward to our next training in April! More information will follow: http://thecornerstone4change.strikingly.com/

onsdag 30 april 2014

New at Living History Forum

I started out 2014 in a new position, as project manager at The Living History Forum in Stockholm. I was so incredibly happy to get the job - one that I have been dreaming of for a long, long time - and that after the most rigorous recruitment and interview process I've ever been through. So happy! And of course humbled by the hundreds of undoubtedly competent and eager other applicants that didn't get their wishes answered this time around. I know the feeling, and can only hope that great things come to them as well.

I first heard of the organization back in 1998 when I worked in the local Helsingborg municipality after graduating from UWC Red Cross Nordic. I was working with high school students on issues of racism, prejudice, cultural clashes and intolerance - starting dialogues, initiatives and projects. The monumental student book on the Holocaust had just come out and been spread to all 8-th graders in the country. It was something that I could then refer to as an official view from the government, which is indeed important in Sweden. So now, some almost 20 years later, I am on the opposite end of that relationship and can only hope that I get to help the organization reach out to and inspire someone new doing the work on the local level.

I join a team of around 30 colleagues in total, who make up the crew that works together with issues on tolerance, democracy and human rights, using the Holocaust and other crimes against humanity as a starting point. There are already around six other project managers, who all work on several parallell projects throughout any given year. I will work on three projects - one of which I am starting from scratch - a new government initiative to address lgbt-issues and homo-/transphobia among young people.

If you want to visit us in Gamla Stan, we are a cultural institution who produces and hosts exhibitions, and are open to the public the year round (with some exceptions for holidays). You can also like us on Facebook and follow us on twitter

See ya!

tisdag 19 november 2013

En idé: Freedom Riders i Sverige

I förrgår natt låg jag vaken i sängen. Jag hade precis suttit och läst på lite om de olika verksamheterna och aktiviteterna på Forum för Levande Historia, om Per Anger-priset för modiga insatser för mänskliga rättigheter och hade hamnat in på att läsa olika artiklar om läget i Norge enligt Ehsan Fadakar, censureringen av Skavlan i norsk teve och vidare rapporter från Ali Esbati om den rasistiska utvecklingen i landet även efter Utøya. Detta som ett litet axplock av sänglektyr efter några veckor då jag också fått inspiration från de väldigt starka föreställningarna Personnummer XXXX på Unga Klara i Stockholm och Kärlekens Pris? som jag såg på Världskulturmuseet i Göteborg (båda tillsammans med skolklasser), och sammankomsten Sverige 3.0 i Göteborg där över 200 personer tog sig tiden att samlas och samtala om hur vi vill vara med och samskapa ett bättre samhälle idag och i morgon. (Det blev många "sam" i den meningen.)

Så när jag låg där och inte kunde somna så tänkte jag, återigen, på hur vi kan bemöta den parlamentariska situationen i Sverige och "supervalåret" som vi står inför 2014. Vad kan vi göra för att rasistiska åsikter och fascistiska världsbilder inte får ökat utrymme i vår samhällsdebatt och riksdag? Det är oundvikligen en fråga som är både politisk och personlig. Ytterst ute handlar det demokratiska slutresultatet om hur människor lägger sin röst på valdagen.

Om vi önskar en ökad polarisering, där tydliga alternativ målas upp för var man ska lägga sin röst om man är missnöjd med makthavarna, då är ju den hätska debatten med skrämselsiffror och utspel strålande. Men om vi verkligen tror på en ökad gemenskap, förståelse och respekt oss människor emellan, så måste vi nog ta och lägga om strategierna. Och då kanske själva röstandet blir en handling som självklart är en viktig indikation på åsikter och sympatier, men det blir viktigare att hantera de långsiktiga relationerna och förhållningssätten som vi tar gentemot såväl likasinnade som de vars åsikter skiljer sig från våra. Kanske blir det då lite mindre intressant att lägga röster på ett parti vars politik bygger på åtskillnad och uppdelningar, på rasistiska idéer om att Sverige tillhör vissa och inte andra.

I dagsläget sitter vi åtskilda, framför våra egna datorer och teveapparater, och tittar på hätska debatter som ändå inte gör oss så mycket klokare. Vi ser bilder, rubriker och löpsedlar som skrämmer, upprör eller skapar avstånd. Vi kommer inte närmre varandra. Inte i värderingar, inte i förståelse.

Jag kom att tänka på Freedom Riders och de unga studenter, aktivister och medborgarrättskämpar som satte sig på "integregerade" bussar för att åka ner i den segregerade södern och protestera mot de medborgarrättskränkningar som begicks där på bussar, i skolor och vid lunchserveringar. Kan deras mod vara en inspiration och en modell för att mobilisera studenter runt om i landet (i dagens Sverige) till att samlas i kommuner runt om i landet där Sverigedemokraterna växte mest (i procent och antal) mellan valen 2006 och 2010. Väl på plats så kunde traditionell community organizing kombineras med den dialoganda som Sverige 3.0 förespråkar - att möta fördomar och motsättningar med dialog och respekt - där den bärande tanken är att lyssna till frustrationer med en önskan att förstå och att sedan bemöta med tydliga värdegrunder i en anda av utbyte snarare än polemik.

Nyckeln är att se individen för den hon är, och att den aldrig kan likställas med ett politisk parti eller en ideologi, samtidigt som det är viktigt att bemöta värdegrunderna och effekterna av politiken på en personlig och konkret nivå snarare än det mer abstrakta och konfronterande sätt som debatter på rikstäckande teve oftast blir.

Kraftsamlingen skulle resultera i hundratals, tusentals nya samtal, som är partipolitiskt obundna, om de saker som egentligen ligger bakom hur vi lägger vår röst, men som sällan egentligen blir vädrade, uttryckta, stötta och blötta med personer som bryr sig om att lyssna på riktigt och sedan svara utifrån sina egna tankar och värderingar.

Kan vi bry oss om varandra så mycket, trots våra skillnader, så att vi kan ta oss tiden, med tålamod, att sitta ner och lyssna, att höra och att se våra medmänniskor, grannar, arbets- och klasskamrater? Kan det ha en effekt på valdagen? Kan det ha en effekt i vardagen, runt fikaborden, i klassrummen?

Hur många personer skulle krävas för en sådan satsning? Ett par hundra, eller kanske tusen? Var finns de idag? På folkhögskolor, eller olika högskoleprogram och kurser? Vilka ideella organisationer skulle kunna medverka konstruktivt och bidra med kompetens, kunnande, verktyg och värdefulla färdigheter för en lyckad organisering? När sätter vi igång?

fredag 8 november 2013

Klyftorna mellan oss behöver inte vara så stora

"Vill du ha några mandarinklyftor?" Jag hade precis skalat den sista som var kvar i min påse. Så jag ställde frågan till killen jag satt mig bredvid på bussen kl 23:15 från Brunnsparken i Göteborg ut mot Backa där jag skulle sova. Jag hade stigit på bussen färskt inspirerad och stärkt från en hel dag (12 timmar!) av samtal om en uppdaterad version av vårt samhälle - ett Sverige 3.0 - där mångfald är en tillgång och vi alla medvetet är med och bidrar i vår vardag till möten som kan göra skillnad, om än bara för att bekräfta våran ömsesidiga medmänsklighet.

"Nej tack", svarade killen på mitt erbjudande och stack istället ner handen i sin jackficka för att gräva upp en näve pistagenötter, "Men du kan få lite av de här istället. Vet du var dom kommer ifrån?" Jag älskar verkligen pistagenötter, så detta var ju ett fantastiskt utbyte för mig, "åh, tack! Är de från Iran?" frågade jag. "Nej, från Afghanistan", svarade han.

"Jag har kommit till Sverige för fyra år sen och det är aldrig någon som har frågat mig om de får bjuda mig på någonting. Där jag kommer från så har någon mat med sig så bjuder den på alla som är där. Om du känner dem eller inte spelar ingen roll." Vi fortsatte att prata. Jag började prata lite persiska med honom för skojs skull och han blev helt ställd. Han trodde att jag skämtade med honom, "ba man shukhi mikoni? Irani hasti?" Är du iranier? Jag förklarade lite om hur jag lärt mig språket, men märkte att chocken inte riktigt lagt sig.

Han frågade om jag också skulle av på Backaplan, och när mitt svar var nej frågade han om han kunde få mitt nummer. Vi behövde helt enkelt lite mer tid för att snacka. Han skulle ringa mig. Jag knappade in mitt nummer i hans iPhone just innan han steg av bussen. Det burrade till i min lur vid hans påringning. En gång sådär som det gör när man bara ringer upp för att få in numren i båda lurarna. Jag ringde tillbaka direkt för att ställa den där väldigt grundläggande frågan som vi liksom hoppat över i vårt mötesförlopp, "Salam, förresten, esme to chie?" Vad är ditt namn?

Ett helt otippat möte och ett telefonnummer rikare går jag ifrån en intensiv dag med åtminstonne ett konkret resultat och löften om att möta denna nyfunna bekantskap igen för fortsatta samtal. Ingen dålig början tycker jag, på ett samhälle präglat av sanna, medmänskliga möten - #sv3rige - en samhällsuppdatering pågår!

måndag 9 september 2013

En magisk helg med Kick-off i paradiset

Tidigt i augusti ringde Rebecka Carlsson från Ekskäret och frågade om jag hade någon idé på innehåll för en helg som blivit ledig i början av september.  

I helgen, fyra veckor senare, har vi varit 23 personer från alla möjliga sammanhang - frilansare, företagare, projektfixare och annat löst folk som kanske inte har någon annan som bjussar på teambuildande konferenser i samband med säsongstart. Tillsammans skapade vi vår egna nystart. Från i fredags när vi möttes som ett gäng främlingar, till söndagskvällen då vi skildes åt med idéer på nästa träff, har vi givit och fått av varandra, naturen och den fantastiska omgivningen som Ekskäret erbjuder. Vi har gemenskapat en helg fylld av ett engagemang för en värld där vi lever i ett hållbart samspel med jorden och vi bemöter varandra med omtanke och medkänsla.

Det öppna landskapet ute i skärgården fick ange tonen för helgens kick-off. I ett Öppet Forum, helt baserad på individernas behov och intressen, fylldes helgens agenda med pass för hela helgen under frågeställningen "Vilken skillnad?" (Vad vill jag se för förändring och hur vill jag göra skillnad under hösten och framåt?). 

Helgen gav mig så mycket energi. Djupa samtal, kanotpaddling, fri självorganisering, fantastiska måltider, omsorgsfulla bordsdukningar, tillit, nyfödda vänskaper, nattlig bastu och bad, diskussioner om viljan att förändra, frågor om rädslor och svagheter, insikter om egna hangups, råd och tips kring företagande, också det magiska - jag såg min första fallande stjärna! Två stycken till och med! 

TACK alla ni fina personer för en magisk uppstartshelg i detta paradis på jorden!

fredag 16 augusti 2013

Välkommen till Kick-off på Ekskäret den 6-8e september!

Den 6-8 september välkomnas du och andra frifräsare, världsförbättrare, naturälskare, projektmakare och teambyggare att tillsammans kicka igång hösten 2013 på paradisön Ekskäret. Du väljer om du vill komma själv eller ta med dig vänner och kollegor.

Jag processleder denna samskapande helg där var och en kan utforma sin egna skräddarsydda höst-kick-off. Utgångspunkten är frågeställningen ”Vilken skillnad?". Hur vill jag göra skillnad och skapa förändring under hösten och framåt? Svaren utforskar vi tillsammans och individuellt, med egna och delade kompetenser. Ett Open Space i ett öppet landskap, med gott om tid att njuta av ön, hitta nya bekantskaper, bada bastu och annat som utgör en lyckad inledning på en lyckad höst!

Ekskäret erbjuder en helt underbar miljö. Alla behöver det där andrummet för att ställa viktiga frågor inför hösten. Det kommer göra skillnad sen när säsongen är i full gång.

Anmäl dig direkt på Ekskärets hemsida eller be om mer information så mailar jag en inbjudan till dig. Tveka inte att höra av dig med alla typer av frågor och förslag.

Hoppas vi ses där!

Ola Nilsson