Giving back, paying it forward and getting lots in return

I spent two very formative years of my late teens in Norway at the UWC Red Cross Nordic. I made friends from all over the world. All those late night conversations, sharing shoulders to cry on and jokes to laugh at, lamenting over IB exams and going together to Ukranian dance, that really shaped who I am as a person today, 16 years later. Since it is the end of May right now, that means it’s graduation time and lots of UWC students at the 12 campuses across the world are, as I write, going their separate ways, parting from the 200 people with whom they’ve shared their lives for the past two years. That separation can be really tough. I know it was for me. I remember gathering a group of about 10 of us at my parents’ house the week after graduation, as a second chance for celebration and goodbye’s. 

I am grateful for my UWC-experience, and for the role that this movement of peace education continues to play in my life. When I moved to Brussels three years ago it didn’t take long before I reconnected with some UWC’ers. One of my old room mates lives here, so I got to meet him again after all those years. After a while I was also introduced to some of the activities of the National Committee in Belgium. As a recently arrived expat, that gave me a sense of a network and belonging. 

Since 2011 I’ve been involved in the effort to organize a UWC Short Course in Belgium. The first one ever to be hosted here. Already during the first planning meetings I went to I felt that this was something I really wanted to contribute to. The idea behind the Short Course was to use the Belgian government crisis as a starting point for conversations about differences and how we can overcome them democratically and live together in society dispite our differences. Again, we’re going back to the classic UWC questions of ”How can there be peace if we don’t understand each other? An how can we understand each other if we don’t get to know each other?”

Now the Short Course is really happening. The interviews with Belgian candidates were held this weekend, and they were very impressive. Our project was approved for funding by the EU Youth in Action program and we received a corporate sponsorship from GDF SUEZ, so now we are counting down, less than two months to go before we welcome 30 young people from across Europe to Louvain-la-Neuve under the theme of ”Building Bridges - leading and collaborating across differences”. 

The program is promising to be an intensive 10 day experience for the participants. Non-formal education, intercultural learning, workshops, bus trips, seminars, community service, creativity, sports and some free time, will be combined by the 7-volunteer facilitator team to create the program. My role in all of this has been the enabler - I’ve been involved in planning the project, securing the funding, recruiting the facilitators, communiticating with candidates and designing a framework for the program, but I won’t be there for the actual program. That’s a bit unfortunate, but it ended up falling right in the middle of my move back to Stockholm, so now I get to hand over the project in good standing to the other UWC alumni in Belgium who will make it happen.

Working with the UWC Short Course in Belgium has really proved to me both the potential in the UWC movement and the possibility of alumni to really give back and to help strengthen the movement and its mission. I am looking forward to seeing everything that comes out of the project this summer and I am now looking ahead, to when I move back to Sweden, and how I can continue to help in giving back and paying forward to the movement that has given me so much over and over again. 

Stenbeckstipendiet för engagemang mot rasism

HURRAAA! Igår blev jag uppringd av Stenbecks Stiftelse med meddelandet att jag blivit tilldelad deras stipendium för mitt engagemang mot rasism och destruktiva normyttringar. 

"Stenbecks Stiftelse investerar 10 miljoner SEK för att hitta lösningar på tre av de mest angelägna problemen för barn och unga i dagens Sverige. Idag lanseras Stenbeckstipendiet som kommer att gå till 101 eldsjälar som arbetar mot mobbning/destruktiva normyttringar, för att öka respekten för barns röster eller mot våld."

WOW! Stöd, uppmuntran och erkännande till 101 eldsjälar. Vilken grej! Jag vet att jag är i gott sällskap med en väldig massa andra engagerade personer runt om i landet. Några av dem vet jag redan vilka de är. I skrivande stund har jag inte sett hela listan, men jag vet om ytterligare två personer (som jag själv nominerade) som också tilldelas stipdendiet - Grattis Evangelin och Hinda! Sen så avslöjade kvinnan på telefon att Drottning Silvia också får stipendium. 

UPPMUNTRAN. I mitt fall ville de uppmärksamma och uppmuntra mitt engagemang mot rasism och destruktiva normyttringar. Tydligen hade mitt namn kommit upp i lite olika sammanhang, bland annat kopplat till mitt initiativ till TO OSLO WITH LOVE. Det känns otroligt smickrande och jag vill verkligen ta till mig detta erkännande som en extra sporre att förverkliga flera av de idéer och drömmar som jag har när det gäller att organisera och mobilisera mot fördomar, motsättningar och förtryck. 

RÄDSLOR. I början av november var jag inbjuden att tala vid TEDxSödravägen i Göteborg, på det övergripande temat mänskliga rättigheter och identitet. Jag kämpade ganska länge med vilken vinkel jag själv skulle ta på detta lätt överväldigande tema. Till slut fann jag inspirationen i min egen bakgrund och uppväxt. Under en period i mitt liv påverkades mina värderingar och åsikter ganska tydligt av rädsla. Rent konkret kom rädslan från att ha blivit misshandlad, men den växte till en mer generell främlingsrädsla. Det är läskigt för mig att tänka på det idag. Det var aldrig något "extremt" eller uttalat ideologiskt rasistiskt i mina och mina vänners åsikter, men det är också det som gör det så påtagligt att det inte behövs några rakade skallar, svarta kängor och nazistiska symboler för att rasismen ska gro. Det är mycket mer vardagligt än så. Detta är en av de saker som jag kommer utveckla vidare och använda i mitt fortsatta arbete och engagemang. Kolla på klippet och återkoppla gärna med dina egna reflektioner och erfarenheter. 

My talk at TEDxHumanRights&Identity

I was asked to do a talk at TEDxSödravägen on the theme of Human Rights and Identity in November (2012). Connecting it to my involvement in organizing To Oslo With Love, I also wanted to go back in time a bit and explore my own identity related to the theme.

I dug up some events that show how both fear and love have been factors that shaped my values and identity at different points in my life. Going down that road was quite an uncomfortable experience. I couldn't really just pat myself on the back for being such a great antiracist activist, but also had to look back at a period in my life when I was affected by fear and xenophobic ideas.

I was also super nervous going out on that stage and I am very self-critical when watching the video - for the things that I forgot to mention, and the places where I lost my track. But I'm still happy to share it as my first public attempt to tell a personal story that for me is worth remembering on a daily basis as I continue to grapple with how we deal with the intolerance, fear and hate that exists in the world and sometimes within ourselves.

I hope you can take something from it. Feel free to comment and write me with your feedback, thoughts or your own personal experiences. I can also recommend watching some of the other inspiring talks from TEDxSödravägen.

From Ola With Love!

Why I am organizing TO OSLO, WITH LOVE

Some friends have told me that they've seen all my Oslo-related statuses on Facebook, but not quite grasped what it is that I am doing, and why. Here's a little explanation. Hope it will clarify.

First of all, I haven't really gone for anything full-on in quite this way for a very, very long time. I've worked with and committed myself to things that I care about for as long as I can remember, but this one has taken it to a whole new level!

Breivik's terrorist acts were an attack against everything I believe in. The massacre took so many innocent lives and was an attack aimed at the heart of the democratic institutions and foundations. Shock, fear, anxiety, sadness, anger and restlessness were some of the feelings that flowed through me right after I read about the attacks on the Internet, on July 22nd.

I spent quite some time talking to loved ones and dedicated people who I trust on these issues. On the morning of July 27th, I read an article by Anne Holt (author and former norwegian minister of justice), in which she wrote:

"If we are to honor the too many killed after our country's major disaster, and if we are to celebrate the decency that we as a people have shown during this evil week, we must be willing to go into the most difficult questions: What could we have done differently? And what do we do now?"

This became my "moment of obligation" - the moment when I knew I had to act.

Why I felt so strongly then and still do today is largely because I spent two of my best year ever at the Red Cross Nordic United World College in Norway (north of Bergen). I got friends there for life, from all over the world. We lived so close to each other during the most defining two years of our lives. We kind of lived and breathed (and sometimes sighed over) the quote by Nobel Peace Prize winner Lester B. Pearson: "how can we have peace if we do not understand each other, and how can we do that if we do not get to know each other?" These words are also key to the UWC movement. In that environment, I formed my worldview and the sense of social justice that I have carried with me throughout my life ever since.

I've talked to many friends, organizations and groups throughout the Nordic countries who are involved in the struggles to strengthen all the values ​​that the terrorist attacks wanted to destroy. It is encouraging to see all the commitment and good initiatives. At the same time, I believe at bottom of my heart, that we now, perhaps more than ever, MUST push the limits of our imagination of what we think is possible to do to combat racism, hatred, extremism in its various forms and tackle the root causes that create inequality, exclusion, alienation and contempt in our societies.

My answer to how and where we start is certainly shaped by my own unquenchable faith in dialogue and people's power to create change when we meet, discuss, exchange experiences and act together. In too many cases I have attended summits and "dialogues" in which experts address an audience, and then it ends. But what happened to seizing the power, commitment and energy of a large group of people's collective knowledge, experience and efforts?

The response that evolved quickly was "TO OSLO, WITH LOVE" where we want to gather up to a hundred people from the Nordic countries in Oslo for three days, on November 4-6th, 2011. We will put an extreme focus on intimate dialogue, based on people's passion and with a view to creating clear paths to concrete action. Through an in-depth Open Space process, we create an open and equal dialogue. We exchange ideas between countries, sectors and backgrounds and allow time for setting up action plans together. We pose the questions to each other and we come up with the answers together. We come together - TO OSLO, WITH LOVE.

There are many organizations and actors who have joined together in this. Many have spread the word and individuals have contributed generously from their own pockets for the realization of the dialogue. The support inspires me every day. I'm also learning a lot every day - about the power of conviction, the importance of a (very) personal commitment, the importance of support from loved ones, the power of opening up to others' involvement, to share their passion, the powerful impact of going all in pouring heart and soul into an idea, and importantly, that it is not always (actually, very seldomly) the most prominent official representatives that are the most valuable change agents in a process. For those of you who have read this far - thanks for your time and your commitment!

If you want to help us out in a much needed way in the run-up to the 4th of November, please help us by asking five friends, colleagues or family members to make a small contribution to the project to help cover our costs, and enabling a couple of groups of young people who can't cover their expenses to be able to come to Oslo. The link is here: http://www.fundedbyme.com/projects/2011/09/to-oslo-with-love/.

Feel free to email me directly also at tooslowithlove@gmail.com if you have thoughts or ideas that you want to share.

Tusen takk!


/Ola Nilsson
Founder
TO OSLO, WITH LOVE

>> like on facebook
>> follow on twitter
>> support at fundedbyme

Därför arrangerar jag TO OSLO, WITH LOVE

Några vänner har sagt till mig att de sett alla mina Oslo-relaterade statusar på facebook, men inte helt greppat vad det är jag pysslar med och varför. Här kommer en liten förklaring. Hoppas det blir tydligare då.

Först av allt. Jag har inte satsat såhär helhjärtat på någonting på väldigt, väldigt länge. Jag har jobbat med och engagerat mig i saker som jag gillar så länge jag kan minnas, men detta har liksom blivit på en helt annan nivå!

Breiviks terrorhandlingar var en attack mot allt jag tror på. Massakern tog så många oskyldiga liv och var ett attentat riktat mot demokratins kärna. Chock, rädsla, oro, sorg, ilska och rastlöshet var några av känslorna som svallade genom mig direkt efter att jag läste om attentaten på internet, den 22e juli.

Jag pratade med nära och kära och engagerade personer som jag har stort förtroende för i frågorna. På morgonen den 27e juli läste jag Anne Holts artikel i DN kulturdebatt där hon skrev:

“Ska vi hedra de alltför många döda efter vårt lands stora katastrof, ska vi hylla den anständighet vi som folk har visat denna onda vecka, måste vi vara villiga att gå in i de allra svåraste frågorna: Vad kunde vi ha gjort annorlunda? Och vad gör vi nu? ”

Detta blev min "moment of obligation" - stunden då jag visste att jag måste agera.

Varför jag kände så starkt då och fortfarande gör det idag beror till allra största del på att jag spenderade två av mina bästa år någonsin på Red Cross Nordic United World College i Norge (norr om Bergen). Där fick jag vänner för livet, från hela världen. Vi levde så nära inpå varandra under de kanske mest präglande två åren i våra liv. Vi andades liksom (och suckade ibland över) frågorna: "hur kan vi få fred om vi inte förstår varandra? Och hur kan vi göra det om vi inte lär känna varandra?" Det är Nobels fredspristagare Lester B. Pearsons ord som också är ledord för UWC-rörelsen. I den miljön bildade jag mig min världsbild och mitt samhällsengagemang.

Jag har pratat med väldigt många vänner, organisationer och grupper runtom i Norden som är med och kämpar för att stärka alla de värderingar som terrordåden attackerade. Det är hoppingivande att se engagemanget. Samtidigt tror jag i själ och hjärta att vi mer än någonsin förr MÅSTE tänja på gränserna för vad vi tror är möjligt att göra för att bekämpa rasismen, hatet, extremismen i dess olika former och ta tag i de grundorsaker som skapar klyftor, exkludering, utanförskap och förakt i våra samhällen.

Mitt svar på Hur och Var vi börjar är såklart format av min egna osläckbar tro på dialog och folks kraft att skapa förändring när vi samlas, samtalar, utbyter erfarenheter och agerar ihop. I allt för många fall har jag upplevt att det anordnas toppmöten och "dialoger" där experter talar till åhörare, men vad händer då med att ta tillvara kraften, engagemanget och energin i många människors gemensamma kunskaper, erfarenheter och ansträngningar?

Svaret blev TO OSLO, WITH LOVE där vi vill samla upp till hundra personer från de nordiska länderna i Oslo under tre dagar, den 4-6 november. Där sätts ett extremt fokus på intim dialog utifrån folks passion och med syftet att skapa tydliga vägar till konkret handling. Genom en djupgående Open Space-process skapar vi en öppen och jämlik dialog. Vi utbyter idéer mellan olika länder, sektorer och bakgrunder och ger tid åt att sätta upp handlingsplaner tillsammans. Vi formulerar frågorna till varandra och kommer fram till svaren ihop. Vi kommer samman - TO OSLO, WITH LOVE.

Det är många organisationer och aktörer som har engagerat sig tillsammans i detta. Många har spridit budskapet och individer har bidragit generöst från egen ficka för att förverkliga dialogen. Stödet ger mig inspiration dagligen. Jag lär mig också så otroligt mycket varje dag - om kraften i övertygelser, vikten av ett (väldigt) personligt engagemang, betydelsen av stöd från nära och kära, kraften i att öppna upp för andras engagemang, att dela med sig av sin passion, den starka effekten av att gå in med hela sitt hjärta som insats och inte minst att det inte alltid är de mest uppenbara officiella företrädarna som blir de mest värdefulla förändringsagenterna i processen. För dig som läst ända hit - tack för din tid och ditt engagemang!

Om du vill hjälpa oss i slutspurten, fram till den 4e november så får du gärna be fem vänner, kollegor eller familjemedlemmar att skänka en slant till projektet för att få ihop till att täcka våra kostnader. Länken har du här: http://www.fundedbyme.com/projects/2011/09/to-oslo-with-love/ .

Du får gärna maila mig direkt också på tooslowithlove@gmail.com om du har tankar eller idéer som du vill dela med dig av.

Tusen takk!


/Ola Nilsson
Initiativtagare
TO OSLO, WITH LOVE

>> gilla på facebook
>> följ på twitter
>> stöd på fundedbyme

TO OSLO, WITH LOVE - one month to go!

We are now only four weeks away from the Nordic dialog, convening some hundred representatives from across the Nordic region, different sectors and walks of life. Registration is open until the 20th of October. Show your support - spread the word and share our channels:

TO OSLO, WITH LOVE - website
like us on Facebook
watch us on YouTube
follow us on twitter
contact us on gmail

TO OSLO, WITH LOVE - crowdfunding campaign

Wow! The work is progressing fantastically and we are building the momentum we need to make it a success. One step in the process is also the crowdfunding campaign we have started on FundedByMe. A couple of days into this campaign we have raised 10% of our final goal, and we are certainly only getting started. You can be a part of the event, even if you can't make it to Oslo in november. Show your support today and tell all your friends on facebook, twitter or gmail.



Tusen takk!


/Ola Nilsson