New experiences with The Human Element

After organizing three trainings of The Human Element®: Cornerstone for Changemakers (well, two of those and one ”step 2” called Organizational Solutions) in Magdalena’s and Marcus’ apartment in Malmö over the course of 9 months of 2014 and 2015, in early 2016 we decided to take a leap and try something new. Actually we went all in, trying multiple new things in the next version of the trainings. It was a challenge that we were all curious about, and after our first real organizing Skype call about it, we felt convinced that we should dare and that it would be fantastic. 

The hosting team, joined in Bern, evening before training. (Left to right: Osi, Magdalena, Ola)

Firstly, collaboration. Instead of us two as trainers also being the hosts and organizers of the training, like with the first ones, we decided that we would collaborate with the organization that had shown the most interest and already sent the most participants to the trainings in Malmö. That partner was euforia! in Switzerland. Magdalena had long ties and trust with them, so it made a lot of sense. The win-win-spins were quite apparent - they would be able to offer the training to a lot of their volunteers and staff, and we would be getting help with all the organizing aspects and be able to focus on holding the space and the content of the training as facilitators.  

Secondly, location. Having the collaboration with euforia! meant that we also re-located the training to be in Bern, Switzerland, where they have their head office. Just the proximity enabled a lot of the participants to attend without the constraints of time and costs of travel. It was also an opportunity for us to step out of the comfort zone of quite literally keeping it close to home (well, even in Magdalena’s home), and instead learning from working in unknown spaces that could bring new dynamics. It turned out really well, with a great combination of two locations in Bern - one beautifully overlooking the river, and the other in the creative space of the Kaospilots Switzerland - in the same building as the euforia! office. 

Thirdly, participation. So, having done trainings in Sweden with a maximum of 15 participants, we wanted to step it up and open it up to a maximum of 24 people - stretching the limits of what we would consider possible for these trainings. They are often held as rather intimate and/or exclusive courses of 8-12 participants. We sent out the invitations in our networks (and of course in the euforia! network), and the course filled up really quickly. We immediately started a waitlist. By different twists of circumstance, we ended up being able to offer all wait list’ers a spot due to cancellations, and finally welcomed all to a full training with 24 people.  

We held on to our pay-what-you-want model as always - making the content and valuable opportunities to life- and self-learning open to all who want to invest in their personal development, self-awareness and leadership. The learnings from this training were really valuable, for either way that we choose to organize our future trainings. If you are interested in joining upcoming trainings, please don’t hesitate to get in touch or visit http://thecornerstone4change.strikingly.com/ for the next updates and registration.

Learning through practice - reflections after The Human Element Cornerstone for Changemakers

My most recent and intense growing experience happened during the past months of August and September. Ever since March 2013, when I went through the training program to become a licensed practitioner of The Human Element® - a framework for personal leadership and team development - I have been looking forward to holding a training. Finally, before the summer, my dear friend and fellow trainer Magdalena Musiala and I decided that we were going to arrange two training opportunities in the fall. We wanted specifically to introduce the useful leadership and personal development tools within The Human Element® to young changemakers. Using our own experiences from social changemaking practice was our basis for understanding the challenges that this particular target group might face in their important work. My dream started to become reality.

Leading up to our The Human Element Cornerstone for Changemakers trainings, we did our preparation, talked about the program and design, discussed which specific methods to include and how we would sequence the different sessions. And then finally on a Thursday in mid-August, participants were arriving from all over Europe - from Italy to Finland and several countries in between. I was very excited and also increasingly nervous - did I really know what I was talking about? was I going to appear competent? how badly was I going to trip up on beginner mistakes?

Training in action

The first time was scary, of course it was! I guess that's true about a lot of things. I think it had been a while for me since I last felt like a total beginner. But it did pop up in August. And it popped up even though it wasn't true. I mean, I wasn't new to the material or to the practice - that is what the trainings had prepared me for. But at the same time, it was the first time I was co-facilitating a full training and it was the first time that Magdalena and I did a full program together. So, in all the excitement, I also felt a lot of insecurity.

From the first training - the one in August - I think my greatest learning was that I can face my fears - I can face them, sit with them and learn from them. My strongest fear, the one that popped up repeatedly, was the fear of being humiliated and seen as incompetent - that's when I got so mindful of saying the right things, which led to taking a step back, not saying anything so I couldn't get it wrong. A turning point was when I was able to sit down with Magdalena and in a caring spirit of openness, put words on the fears and how they were affecting our collaboration. Putting words on them and saying them out loud somehow released them and made it easier for me to see what I actually could contribute with - that I am competent and have a lot to share - all the things that had been clouded by my fears. We actually shared this process with the group, using it as an example of openness and how fears can get in the way of good collaboration.

Doing the second training only a month after the first one was a fantastic move. Firstly, it gave me more practice. Secondly, it gave me an opportunity to feel much more secure in my role, after having done the whole thing once before. Also, I was able to use my prior feelings of insecurity as a learning that could strengthen me, and enable me to see some bigger pictures and bring more of myself into the facilitator role.

Two happy trainers after the second training

The training itself was just a great big excursion into self-exploration. The group was fantastic and generous with themselves and each other. Together we created a very trusting atmosphere, which opened up for these explorations together. Thinking, feeling and speaking about ones own behavior, feelings and self-concept (the three main layers in this framework) is not really commonplace for many, including myself, but getting (or creating) safe spaces in which to go there and explore is a learning and growing journey. It was a privilege for me to feel the trust of this group to guide them in their exploration.

What really stood out to me after doing these two trainings was perhaps the most simple and obvious thing - it's about practice! A very dear and respected friend recently sent me an email with the beautiful title "Well... that takes a lifetime, you know!" - after a conversation she had with a friend in New York who heard her talk about The Human Element®.

"Well ... that stuff takes a lifetime to master, you know!"
"I know. But it's all about the practice, not the mastering." 

The Human Element® is all about practice, practice, practice. This is why we ended the course by saying "we're really just starting, the real training begins now".

Now I look forward to our next training in April! More information will follow: http://thecornerstone4change.strikingly.com/

New at Living History Forum

I started out 2014 in a new position, as project manager at The Living History Forum in Stockholm. I was so incredibly happy to get the job - one that I have been dreaming of for a long, long time - and that after the most rigorous recruitment and interview process I've ever been through. So happy! And of course humbled by the hundreds of undoubtedly competent and eager other applicants that didn't get their wishes answered this time around. I know the feeling, and can only hope that great things come to them as well.

I first heard of the organization back in 1998 when I worked in the local Helsingborg municipality after graduating from UWC Red Cross Nordic. I was working with high school students on issues of racism, prejudice, cultural clashes and intolerance - starting dialogues, initiatives and projects. The monumental student book on the Holocaust had just come out and been spread to all 8-th graders in the country. It was something that I could then refer to as an official view from the government, which is indeed important in Sweden. So now, some almost 20 years later, I am on the opposite end of that relationship and can only hope that I get to help the organization reach out to and inspire someone new doing the work on the local level.

I join a team of around 30 colleagues in total, who make up the crew that works together with issues on tolerance, democracy and human rights, using the Holocaust and other crimes against humanity as a starting point. There are already around six other project managers, who all work on several parallell projects throughout any given year. I will work on three projects - one of which I am starting from scratch - a new government initiative to address lgbt-issues and homo-/transphobia among young people.

If you want to visit us in Gamla Stan, we are a cultural institution who produces and hosts exhibitions, and are open to the public the year round (with some exceptions for holidays). You can also like us on Facebook and follow us on twitter. 

See ya!

En idé: Freedom Riders i Sverige

I förrgår natt låg jag vaken i sängen. Jag hade precis suttit och läst på lite om de olika verksamheterna och aktiviteterna på Forum för Levande Historia, om Per Anger-priset för modiga insatser för mänskliga rättigheter och hade hamnat in på att läsa olika artiklar om läget i Norge enligt Ehsan Fadakar, censureringen av Skavlan i norsk teve och vidare rapporter från Ali Esbati om den rasistiska utvecklingen i landet även efter Utøya. Detta som ett litet axplock av sänglektyr efter några veckor då jag också fått inspiration från de väldigt starka föreställningarna Personnummer XXXX på Unga Klara i Stockholm och Kärlekens Pris? som jag såg på Världskulturmuseet i Göteborg (båda tillsammans med skolklasser), och sammankomsten Sverige 3.0 i Göteborg där över 200 personer tog sig tiden att samlas och samtala om hur vi vill vara med och samskapa ett bättre samhälle idag och i morgon. (Det blev många "sam" i den meningen.)

Så när jag låg där och inte kunde somna så tänkte jag, återigen, på hur vi kan bemöta den parlamentariska situationen i Sverige och "supervalåret" som vi står inför 2014. Vad kan vi göra för att rasistiska åsikter och fascistiska världsbilder inte får ökat utrymme i vår samhällsdebatt och riksdag? Det är oundvikligen en fråga som är både politisk och personlig. Ytterst ute handlar det demokratiska slutresultatet om hur människor lägger sin röst på valdagen.

Om vi önskar en ökad polarisering, där tydliga alternativ målas upp för var man ska lägga sin röst om man är missnöjd med makthavarna, då är ju den hätska debatten med skrämselsiffror och utspel strålande. Men om vi verkligen tror på en ökad gemenskap, förståelse och respekt oss människor emellan, så måste vi nog ta och lägga om strategierna. Och då kanske själva röstandet blir en handling som självklart är en viktig indikation på åsikter och sympatier, men det blir viktigare att hantera de långsiktiga relationerna och förhållningssätten som vi tar gentemot såväl likasinnade som de vars åsikter skiljer sig från våra. Kanske blir det då lite mindre intressant att lägga röster på ett parti vars politik bygger på åtskillnad och uppdelningar, på rasistiska idéer om att Sverige tillhör vissa och inte andra.

I dagsläget sitter vi åtskilda, framför våra egna datorer och teveapparater, och tittar på hätska debatter som ändå inte gör oss så mycket klokare. Vi ser bilder, rubriker och löpsedlar som skrämmer, upprör eller skapar avstånd. Vi kommer inte närmre varandra. Inte i värderingar, inte i förståelse.

Jag kom att tänka på Freedom Riders och de unga studenter, aktivister och medborgarrättskämpar som satte sig på "integregerade" bussar för att åka ner i den segregerade södern och protestera mot de medborgarrättskränkningar som begicks där på bussar, i skolor och vid lunchserveringar. Kan deras mod vara en inspiration och en modell för att mobilisera studenter runt om i landet (i dagens Sverige) till att samlas i kommuner runt om i landet där Sverigedemokraterna växte mest (i procent och antal) mellan valen 2006 och 2010. Väl på plats så kunde traditionell community organizing kombineras med den dialoganda som Sverige 3.0 förespråkar - att möta fördomar och motsättningar med dialog och respekt - där den bärande tanken är att lyssna till frustrationer med en önskan att förstå och att sedan bemöta med tydliga värdegrunder i en anda av utbyte snarare än polemik.

Nyckeln är att se individen för den hon är, och att den aldrig kan likställas med ett politisk parti eller en ideologi, samtidigt som det är viktigt att bemöta värdegrunderna och effekterna av politiken på en personlig och konkret nivå snarare än det mer abstrakta och konfronterande sätt som debatter på rikstäckande teve oftast blir.

Kraftsamlingen skulle resultera i hundratals, tusentals nya samtal, som är partipolitiskt obundna, om de saker som egentligen ligger bakom hur vi lägger vår röst, men som sällan egentligen blir vädrade, uttryckta, stötta och blötta med personer som bryr sig om att lyssna på riktigt och sedan svara utifrån sina egna tankar och värderingar.

Kan vi bry oss om varandra så mycket, trots våra skillnader, så att vi kan ta oss tiden, med tålamod, att sitta ner och lyssna, att höra och att se våra medmänniskor, grannar, arbets- och klasskamrater? Kan det ha en effekt på valdagen? Kan det ha en effekt i vardagen, runt fikaborden, i klassrummen?

Hur många personer skulle krävas för en sådan satsning? Ett par hundra, eller kanske tusen? Var finns de idag? På folkhögskolor, eller olika högskoleprogram och kurser? Vilka ideella organisationer skulle kunna medverka konstruktivt och bidra med kompetens, kunnande, verktyg och värdefulla färdigheter för en lyckad organisering? När sätter vi igång?

Klyftorna mellan oss behöver inte vara så stora

"Vill du ha några mandarinklyftor?" Jag hade precis skalat den sista som var kvar i min påse. Så jag ställde frågan till killen jag satt mig bredvid på bussen kl 23:15 från Brunnsparken i Göteborg ut mot Backa där jag skulle sova. Jag hade stigit på bussen färskt inspirerad och stärkt från en hel dag (12 timmar!) av samtal om en uppdaterad version av vårt samhälle - ett Sverige 3.0 - där mångfald är en tillgång och vi alla medvetet är med och bidrar i vår vardag till möten som kan göra skillnad, om än bara för att bekräfta våran ömsesidiga medmänsklighet.

"Nej tack", svarade killen på mitt erbjudande och stack istället ner handen i sin jackficka för att gräva upp en näve pistagenötter, "Men du kan få lite av de här istället. Vet du var dom kommer ifrån?" Jag älskar verkligen pistagenötter, så detta var ju ett fantastiskt utbyte för mig, "åh, tack! Är de från Iran?" frågade jag. "Nej, från Afghanistan", svarade han.

"Jag har kommit till Sverige för fyra år sen och det är aldrig någon som har frågat mig om de får bjuda mig på någonting. Där jag kommer från så har någon mat med sig så bjuder den på alla som är där. Om du känner dem eller inte spelar ingen roll." Vi fortsatte att prata. Jag började prata lite persiska med honom för skojs skull och han blev helt ställd. Han trodde att jag skämtade med honom, "ba man shukhi mikoni? Irani hasti?" Är du iranier? Jag förklarade lite om hur jag lärt mig språket, men märkte att chocken inte riktigt lagt sig.

Han frågade om jag också skulle av på Backaplan, och när mitt svar var nej frågade han om han kunde få mitt nummer. Vi behövde helt enkelt lite mer tid för att snacka. Han skulle ringa mig. Jag knappade in mitt nummer i hans iPhone just innan han steg av bussen. Det burrade till i min lur vid hans påringning. En gång sådär som det gör när man bara ringer upp för att få in numren i båda lurarna. Jag ringde tillbaka direkt för att ställa den där väldigt grundläggande frågan som vi liksom hoppat över i vårt mötesförlopp, "Salam, förresten, esme to chie?" Vad är ditt namn?

Ett helt otippat möte och ett telefonnummer rikare går jag ifrån en intensiv dag med åtminstonne ett konkret resultat och löften om att möta denna nyfunna bekantskap igen för fortsatta samtal. Ingen dålig början tycker jag, på ett samhälle präglat av sanna, medmänskliga möten - #sv3rige - en samhällsuppdatering pågår!

En magisk helg med Kick-off i paradiset

Tidigt i augusti ringde Rebecka Carlsson från Ekskäret och frågade om jag hade någon idé på innehåll för en helg som blivit ledig i början av september.  

I helgen, fyra veckor senare, har vi varit 23 personer från alla möjliga sammanhang - frilansare, företagare, projektfixare och annat löst folk som kanske inte har någon annan som bjussar på teambuildande konferenser i samband med säsongstart. Tillsammans skapade vi vår egna nystart. Från i fredags när vi möttes som ett gäng främlingar, till söndagskvällen då vi skildes åt med idéer på nästa träff, har vi givit och fått av varandra, naturen och den fantastiska omgivningen som Ekskäret erbjuder. Vi har gemenskapat en helg fylld av ett engagemang för en värld där vi lever i ett hållbart samspel med jorden och vi bemöter varandra med omtanke och medkänsla.

Det öppna landskapet ute i skärgården fick ange tonen för helgens kick-off. I ett Öppet Forum, helt baserad på individernas behov och intressen, fylldes helgens agenda med pass för hela helgen under frågeställningen "Vilken skillnad?" (Vad vill jag se för förändring och hur vill jag göra skillnad under hösten och framåt?). 

Helgen gav mig så mycket energi. Djupa samtal, kanotpaddling, fri självorganisering, fantastiska måltider, omsorgsfulla bordsdukningar, tillit, nyfödda vänskaper, nattlig bastu och bad, diskussioner om viljan att förändra, frågor om rädslor och svagheter, insikter om egna hangups, råd och tips kring företagande, också det magiska - jag såg min första fallande stjärna! Två stycken till och med! 

TACK alla ni fina personer för en magisk uppstartshelg i detta paradis på jorden!

Välkommen till Kick-off på Ekskäret den 6-8e september!

Den 6-8 september välkomnas du och andra frifräsare, världsförbättrare, naturälskare, projektmakare och teambyggare att tillsammans kicka igång hösten 2013 på paradisön Ekskäret. Du väljer om du vill komma själv eller ta med dig vänner och kollegor.

Jag processleder denna samskapande helg där var och en kan utforma sin egna skräddarsydda höst-kick-off. Utgångspunkten är frågeställningen ”Vilken skillnad?". Hur vill jag göra skillnad och skapa förändring under hösten och framåt? Svaren utforskar vi tillsammans och individuellt, med egna och delade kompetenser. Ett Open Space i ett öppet landskap, med gott om tid att njuta av ön, hitta nya bekantskaper, bada bastu och annat som utgör en lyckad inledning på en lyckad höst!

Ekskäret erbjuder en helt underbar miljö. Alla behöver det där andrummet för att ställa viktiga frågor inför hösten. Det kommer göra skillnad sen när säsongen är i full gång.

Anmäl dig direkt på Ekskärets hemsida eller be om mer information så mailar jag en inbjudan till dig. Tveka inte att höra av dig med alla typer av frågor och förslag.

Hoppas vi ses där!

Ola Nilsson

"The world at a crossroads: Making sense of globalization"

Every year, the Tällberg Forum brings together leaders from across society and around the world to share insights on the most compelling issues of our time. We ask simply: How on earth can we live together?

 

This year, the Tällberg Forum takes place on June 13-15 and gathers 300 participants from 54 countries. (See the full program here: http://bit.ly/14wLJxa)

 

We will discuss our perceptions of today's global reality, asking whether we see globalization as it really is, or through lenses that are skewed or outdated. By convening this conversation on globalization, the Tällberg Foundation aims to prepare for an improved engagement with the challenges, opportunities and complexities of a world that is both coming together and coming apart at the same time - with technology, relationships, markets, identity and power as central themes.

Join the live streamed sessions (here: http://bit.ly/19pmEbn) to take part in these important conversations of our time. 

Giving back, paying it forward and getting lots in return

I spent two very formative years of my late teens in Norway at the UWC Red Cross Nordic. I made friends from all over the world. All those late night conversations, sharing shoulders to cry on and jokes to laugh at, lamenting over IB exams and going together to Ukranian dance, that really shaped who I am as a person today, 16 years later. Since it is the end of May right now, that means it’s graduation time and lots of UWC students at the 12 campuses across the world are, as I write, going their separate ways, parting from the 200 people with whom they’ve shared their lives for the past two years. That separation can be really tough. I know it was for me. I remember gathering a group of about 10 of us at my parents’ house the week after graduation, as a second chance for celebration and goodbye’s. 

I am grateful for my UWC-experience, and for the role that this movement of peace education continues to play in my life. When I moved to Brussels three years ago it didn’t take long before I reconnected with some UWC’ers. One of my old room mates lives here, so I got to meet him again after all those years. After a while I was also introduced to some of the activities of the National Committee in Belgium. As a recently arrived expat, that gave me a sense of a network and belonging. 

Since 2011 I’ve been involved in the effort to organize a UWC Short Course in Belgium. The first one ever to be hosted here. Already during the first planning meetings I went to I felt that this was something I really wanted to contribute to. The idea behind the Short Course was to use the Belgian government crisis as a starting point for conversations about differences and how we can overcome them democratically and live together in society dispite our differences. Again, we’re going back to the classic UWC questions of ”How can there be peace if we don’t understand each other? An how can we understand each other if we don’t get to know each other?”

Now the Short Course is really happening. The interviews with Belgian candidates were held this weekend, and they were very impressive. Our project was approved for funding by the EU Youth in Action program and we received a corporate sponsorship from GDF SUEZ, so now we are counting down, less than two months to go before we welcome 30 young people from across Europe to Louvain-la-Neuve under the theme of ”Building Bridges - leading and collaborating across differences”. 

The program is promising to be an intensive 10 day experience for the participants. Non-formal education, intercultural learning, workshops, bus trips, seminars, community service, creativity, sports and some free time, will be combined by the 7-volunteer facilitator team to create the program. My role in all of this has been the enabler - I’ve been involved in planning the project, securing the funding, recruiting the facilitators, communiticating with candidates and designing a framework for the program, but I won’t be there for the actual program. That’s a bit unfortunate, but it ended up falling right in the middle of my move back to Stockholm, so now I get to hand over the project in good standing to the other UWC alumni in Belgium who will make it happen.

Working with the UWC Short Course in Belgium has really proved to me both the potential in the UWC movement and the possibility of alumni to really give back and to help strengthen the movement and its mission. I am looking forward to seeing everything that comes out of the project this summer and I am now looking ahead, to when I move back to Sweden, and how I can continue to help in giving back and paying forward to the movement that has given me so much over and over again. 

Stenbeckstipendiet för engagemang mot rasism

HURRAAA! Igår blev jag uppringd av Stenbecks Stiftelse med meddelandet att jag blivit tilldelad deras stipendium för mitt engagemang mot rasism och destruktiva normyttringar. 

"Stenbecks Stiftelse investerar 10 miljoner SEK för att hitta lösningar på tre av de mest angelägna problemen för barn och unga i dagens Sverige. Idag lanseras Stenbeckstipendiet som kommer att gå till 101 eldsjälar som arbetar mot mobbning/destruktiva normyttringar, för att öka respekten för barns röster eller mot våld."

WOW! Stöd, uppmuntran och erkännande till 101 eldsjälar. Vilken grej! Jag vet att jag är i gott sällskap med en väldig massa andra engagerade personer runt om i landet. Några av dem vet jag redan vilka de är. I skrivande stund har jag inte sett hela listan, men jag vet om ytterligare två personer (som jag själv nominerade) som också tilldelas stipdendiet - Grattis Evangelin och Hinda! Sen så avslöjade kvinnan på telefon att Drottning Silvia också får stipendium. 

UPPMUNTRAN. I mitt fall ville de uppmärksamma och uppmuntra mitt engagemang mot rasism och destruktiva normyttringar. Tydligen hade mitt namn kommit upp i lite olika sammanhang, bland annat kopplat till mitt initiativ till TO OSLO WITH LOVE. Det känns otroligt smickrande och jag vill verkligen ta till mig detta erkännande som en extra sporre att förverkliga flera av de idéer och drömmar som jag har när det gäller att organisera och mobilisera mot fördomar, motsättningar och förtryck. 

RÄDSLOR. I början av november var jag inbjuden att tala vid TEDxSödravägen i Göteborg, på det övergripande temat mänskliga rättigheter och identitet. Jag kämpade ganska länge med vilken vinkel jag själv skulle ta på detta lätt överväldigande tema. Till slut fann jag inspirationen i min egen bakgrund och uppväxt. Under en period i mitt liv påverkades mina värderingar och åsikter ganska tydligt av rädsla. Rent konkret kom rädslan från att ha blivit misshandlad, men den växte till en mer generell främlingsrädsla. Det är läskigt för mig att tänka på det idag. Det var aldrig något "extremt" eller uttalat ideologiskt rasistiskt i mina och mina vänners åsikter, men det är också det som gör det så påtagligt att det inte behövs några rakade skallar, svarta kängor och nazistiska symboler för att rasismen ska gro. Det är mycket mer vardagligt än så. Detta är en av de saker som jag kommer utveckla vidare och använda i mitt fortsatta arbete och engagemang. Kolla på klippet och återkoppla gärna med dina egna reflektioner och erfarenheter. 

My talk at TEDxHumanRights&Identity

I was asked to do a talk at TEDxSödravägen on the theme of Human Rights and Identity in November (2012). Connecting it to my involvement in organizing To Oslo With Love, I also wanted to go back in time a bit and explore my own identity related to the theme.

I dug up some events that show how both fear and love have been factors that shaped my values and identity at different points in my life. Going down that road was quite an uncomfortable experience. I couldn't really just pat myself on the back for being such a great antiracist activist, but also had to look back at a period in my life when I was affected by fear and xenophobic ideas.

I was also super nervous going out on that stage and I am very self-critical when watching the video - for the things that I forgot to mention, and the places where I lost my track. But I'm still happy to share it as my first public attempt to tell a personal story that for me is worth remembering on a daily basis as I continue to grapple with how we deal with the intolerance, fear and hate that exists in the world and sometimes within ourselves.

I hope you can take something from it. Feel free to comment and write me with your feedback, thoughts or your own personal experiences. I can also recommend watching some of the other inspiring talks from TEDxSödravägen.

From Ola With Love!

Why I am organizing TO OSLO, WITH LOVE

Some friends have told me that they've seen all my Oslo-related statuses on Facebook, but not quite grasped what it is that I am doing, and why. Here's a little explanation. Hope it will clarify.

First of all, I haven't really gone for anything full-on in quite this way for a very, very long time. I've worked with and committed myself to things that I care about for as long as I can remember, but this one has taken it to a whole new level!

Breivik's terrorist acts were an attack against everything I believe in. The massacre took so many innocent lives and was an attack aimed at the heart of the democratic institutions and foundations. Shock, fear, anxiety, sadness, anger and restlessness were some of the feelings that flowed through me right after I read about the attacks on the Internet, on July 22nd.

I spent quite some time talking to loved ones and dedicated people who I trust on these issues. On the morning of July 27th, I read an article by Anne Holt (author and former norwegian minister of justice), in which she wrote:

"If we are to honor the too many killed after our country's major disaster, and if we are to celebrate the decency that we as a people have shown during this evil week, we must be willing to go into the most difficult questions: What could we have done differently? And what do we do now?"

This became my "moment of obligation" - the moment when I knew I had to act.

Why I felt so strongly then and still do today is largely because I spent two of my best year ever at the Red Cross Nordic United World College in Norway (north of Bergen). I got friends there for life, from all over the world. We lived so close to each other during the most defining two years of our lives. We kind of lived and breathed (and sometimes sighed over) the quote by Nobel Peace Prize winner Lester B. Pearson: "how can we have peace if we do not understand each other, and how can we do that if we do not get to know each other?" These words are also key to the UWC movement. In that environment, I formed my worldview and the sense of social justice that I have carried with me throughout my life ever since.

I've talked to many friends, organizations and groups throughout the Nordic countries who are involved in the struggles to strengthen all the values ​​that the terrorist attacks wanted to destroy. It is encouraging to see all the commitment and good initiatives. At the same time, I believe at bottom of my heart, that we now, perhaps more than ever, MUST push the limits of our imagination of what we think is possible to do to combat racism, hatred, extremism in its various forms and tackle the root causes that create inequality, exclusion, alienation and contempt in our societies.

My answer to how and where we start is certainly shaped by my own unquenchable faith in dialogue and people's power to create change when we meet, discuss, exchange experiences and act together. In too many cases I have attended summits and "dialogues" in which experts address an audience, and then it ends. But what happened to seizing the power, commitment and energy of a large group of people's collective knowledge, experience and efforts?

The response that evolved quickly was "TO OSLO, WITH LOVE" where we want to gather up to a hundred people from the Nordic countries in Oslo for three days, on November 4-6th, 2011. We will put an extreme focus on intimate dialogue, based on people's passion and with a view to creating clear paths to concrete action. Through an in-depth Open Space process, we create an open and equal dialogue. We exchange ideas between countries, sectors and backgrounds and allow time for setting up action plans together. We pose the questions to each other and we come up with the answers together. We come together - TO OSLO, WITH LOVE.

There are many organizations and actors who have joined together in this. Many have spread the word and individuals have contributed generously from their own pockets for the realization of the dialogue. The support inspires me every day. I'm also learning a lot every day - about the power of conviction, the importance of a (very) personal commitment, the importance of support from loved ones, the power of opening up to others' involvement, to share their passion, the powerful impact of going all in pouring heart and soul into an idea, and importantly, that it is not always (actually, very seldomly) the most prominent official representatives that are the most valuable change agents in a process. For those of you who have read this far - thanks for your time and your commitment!

If you want to help us out in a much needed way in the run-up to the 4th of November, please help us by asking five friends, colleagues or family members to make a small contribution to the project to help cover our costs, and enabling a couple of groups of young people who can't cover their expenses to be able to come to Oslo. The link is here: http://www.fundedbyme.com/projects/2011/09/to-oslo-with-love/.

Feel free to email me directly also at tooslowithlove@gmail.com if you have thoughts or ideas that you want to share.

Tusen takk!


/Ola Nilsson
Founder
TO OSLO, WITH LOVE

>> like on facebook
>> follow on twitter
>> support at fundedbyme

Därför arrangerar jag TO OSLO, WITH LOVE

Några vänner har sagt till mig att de sett alla mina Oslo-relaterade statusar på facebook, men inte helt greppat vad det är jag pysslar med och varför. Här kommer en liten förklaring. Hoppas det blir tydligare då.

Först av allt. Jag har inte satsat såhär helhjärtat på någonting på väldigt, väldigt länge. Jag har jobbat med och engagerat mig i saker som jag gillar så länge jag kan minnas, men detta har liksom blivit på en helt annan nivå!

Breiviks terrorhandlingar var en attack mot allt jag tror på. Massakern tog så många oskyldiga liv och var ett attentat riktat mot demokratins kärna. Chock, rädsla, oro, sorg, ilska och rastlöshet var några av känslorna som svallade genom mig direkt efter att jag läste om attentaten på internet, den 22e juli.

Jag pratade med nära och kära och engagerade personer som jag har stort förtroende för i frågorna. På morgonen den 27e juli läste jag Anne Holts artikel i DN kulturdebatt där hon skrev:

“Ska vi hedra de alltför många döda efter vårt lands stora katastrof, ska vi hylla den anständighet vi som folk har visat denna onda vecka, måste vi vara villiga att gå in i de allra svåraste frågorna: Vad kunde vi ha gjort annorlunda? Och vad gör vi nu? ”

Detta blev min "moment of obligation" - stunden då jag visste att jag måste agera.

Varför jag kände så starkt då och fortfarande gör det idag beror till allra största del på att jag spenderade två av mina bästa år någonsin på Red Cross Nordic United World College i Norge (norr om Bergen). Där fick jag vänner för livet, från hela världen. Vi levde så nära inpå varandra under de kanske mest präglande två åren i våra liv. Vi andades liksom (och suckade ibland över) frågorna: "hur kan vi få fred om vi inte förstår varandra? Och hur kan vi göra det om vi inte lär känna varandra?" Det är Nobels fredspristagare Lester B. Pearsons ord som också är ledord för UWC-rörelsen. I den miljön bildade jag mig min världsbild och mitt samhällsengagemang.

Jag har pratat med väldigt många vänner, organisationer och grupper runtom i Norden som är med och kämpar för att stärka alla de värderingar som terrordåden attackerade. Det är hoppingivande att se engagemanget. Samtidigt tror jag i själ och hjärta att vi mer än någonsin förr MÅSTE tänja på gränserna för vad vi tror är möjligt att göra för att bekämpa rasismen, hatet, extremismen i dess olika former och ta tag i de grundorsaker som skapar klyftor, exkludering, utanförskap och förakt i våra samhällen.

Mitt svar på Hur och Var vi börjar är såklart format av min egna osläckbar tro på dialog och folks kraft att skapa förändring när vi samlas, samtalar, utbyter erfarenheter och agerar ihop. I allt för många fall har jag upplevt att det anordnas toppmöten och "dialoger" där experter talar till åhörare, men vad händer då med att ta tillvara kraften, engagemanget och energin i många människors gemensamma kunskaper, erfarenheter och ansträngningar?

Svaret blev TO OSLO, WITH LOVE där vi vill samla upp till hundra personer från de nordiska länderna i Oslo under tre dagar, den 4-6 november. Där sätts ett extremt fokus på intim dialog utifrån folks passion och med syftet att skapa tydliga vägar till konkret handling. Genom en djupgående Open Space-process skapar vi en öppen och jämlik dialog. Vi utbyter idéer mellan olika länder, sektorer och bakgrunder och ger tid åt att sätta upp handlingsplaner tillsammans. Vi formulerar frågorna till varandra och kommer fram till svaren ihop. Vi kommer samman - TO OSLO, WITH LOVE.

Det är många organisationer och aktörer som har engagerat sig tillsammans i detta. Många har spridit budskapet och individer har bidragit generöst från egen ficka för att förverkliga dialogen. Stödet ger mig inspiration dagligen. Jag lär mig också så otroligt mycket varje dag - om kraften i övertygelser, vikten av ett (väldigt) personligt engagemang, betydelsen av stöd från nära och kära, kraften i att öppna upp för andras engagemang, att dela med sig av sin passion, den starka effekten av att gå in med hela sitt hjärta som insats och inte minst att det inte alltid är de mest uppenbara officiella företrädarna som blir de mest värdefulla förändringsagenterna i processen. För dig som läst ända hit - tack för din tid och ditt engagemang!

Om du vill hjälpa oss i slutspurten, fram till den 4e november så får du gärna be fem vänner, kollegor eller familjemedlemmar att skänka en slant till projektet för att få ihop till att täcka våra kostnader. Länken har du här: http://www.fundedbyme.com/projects/2011/09/to-oslo-with-love/ .

Du får gärna maila mig direkt också på tooslowithlove@gmail.com om du har tankar eller idéer som du vill dela med dig av.

Tusen takk!


/Ola Nilsson
Initiativtagare
TO OSLO, WITH LOVE

>> gilla på facebook
>> följ på twitter
>> stöd på fundedbyme

TO OSLO, WITH LOVE - one month to go!

We are now only four weeks away from the Nordic dialog, convening some hundred representatives from across the Nordic region, different sectors and walks of life. Registration is open until the 20th of October. Show your support - spread the word and share our channels:

TO OSLO, WITH LOVE - website
like us on Facebook
watch us on YouTube
follow us on twitter
contact us on gmail

TO OSLO, WITH LOVE - crowdfunding campaign

Wow! The work is progressing fantastically and we are building the momentum we need to make it a success. One step in the process is also the crowdfunding campaign we have started on FundedByMe. A couple of days into this campaign we have raised 10% of our final goal, and we are certainly only getting started. You can be a part of the event, even if you can't make it to Oslo in november. Show your support today and tell all your friends on facebook, twitter or gmail.



Tusen takk!


/Ola Nilsson

TO OSLO, WITH LOVE - Nordisk dialog efter Utøya

“Om en man kan visa så mycket hat, tänk hur mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans. Våld föder våld, hat föder hat, det är inte en bra lösning. Vi ska fortsätta vår kamp för vad vi tror på och förbli starka i uppfattningen om att vi gör det för att minnas de vi miste.” (Stine Renate Håheims, AUF, i intervju till CNN.)

"Ska vi hedra de alltför många döda efter vårt lands stora katastrof, ska vi hylla den anständighet vi som folk har visat denna onda vecka, måste vi vara villiga att gå in i de allra svåraste frågorna: Vad kunde vi ha gjort annorlunda? Och vad gör vi nu? " (Anne Holt på DN Kulturdebatt 27/7)

Svåra frågor kräver svar
Vi är väldigt många som bär på de svåra frågorna som ett eko inom oss just nu. Kanske mer än någonsin behöver vi skapa utrymme för att besvara de frågorna tillsammans. Det hat och förakt som utmynnade i terror och massaker kan bara bemötas med en oövervinnelig kraftsamling för det positiva i vårt samhälle - demokrati, tolerans, humanitet och respekt för de mänskliga rättigheterna.

Många personer och organisationer runtom i Norden är redan i full färd med initiativ för att bemöta rasistiska och antidemokratiska krafter och sprida värderingar kring tolerans, mångfald, demokrati, antirasism, öppenhet, humanitet och respekt för de mänskliga rättigheterna. Det är vår fulla övertygelse att vi kan växa, koppla ihop, sprida och skala upp dessa initiativ genom dialog och samverkan över gränserna.

Nordisk dialog
Därför arrangerar vi en Nordisk dialog för att tillsammans diskutera och komma fram till svar och lösningar utifrån några övergripande frågeställningar: Vad gör vi nu? Hur formar vi i Norden våra samhällen för att säkra den demokrati som terrordåden i Norge ville skaka i grunden? Hur ska vi, i våra olika sammanhang och med gemensam kraft, göra för att alla unga som växer upp i Norden ska kunna känna trygghet och kraft att tro på och engagera sig för demokrati, mångfald och respekt? Hur förebygger vi utanförskap och exkludering, och hur gör vi för att de krafter som lockar till rasistiska och antidemokratiska rörelser blir irrelevanta?

Den 4-6 november - drygt tre månader efter de fruktansvärda terrordåden i Norge - samlar vi i Oslo runt 200 personer från hela Norden, med en bred representation från olika sektorer - unga ledare från civilsamhället, folkvalda politiker, representanter från skolan, myndigheter, företag, kommuner och andra engagerade - för att, trots den färska chocken, sorgen och förskräckelsen, börja bemöta och tillsammans skapa konkreta vägar framåt efter händelserna. Vi vill kanalisera den frustration och det engagemang som väldigt många känner just nu, till att bli oslagbart konstruktivt genom dialog och samverkan.

När vi samlar hundratals personer från flera nordiska länder under tre dagar i en handlingsorienterad dialog och verkstad så kommer vi att gå därifrån med nya allianser, konkreta samarbeten, gemensamma projekt, färdiga ansökningar, finansieringslösningar och många fler resultat som vi inte kan föreställa oss idag.

Öppet för olikhet
Formatet för dialogen kommer att vara ett Open Space som bygger på att deltagarna bär med sig expertisen och engagemanget och formulerar frågeställningarna på plats. Formatet skapar ett jämlikt deltagande där alla har samma möjlighet att höras och styra diskussionerna, oavsett (makt)position och förkunskaper. Metoden handlar om att skapa öppna och kreativa dialoger. De samverkande partners som är med och möjliggör mötet behöver därför inte heller stå bakom innehållet i varje gruppdiskussion utan står för inbjudan och formerna för samtalet.

Vi ställer frågorna till varandra och kommer fram till svaren ihop. Vi kommer samman - "To Oslo, With Love".

Praktiskt
Vad? “To Oslo, with Love” - en Nordisk Open Space-dialog för att gå framåt efter terrordåden den 22. juli.

Var? Oslo med omnejd (specifik lokal meddelas andra veckan i september)

När? 4-6 november (fre-sön) Starttid fredag kl 12. Sluttid söndag kl 16.

Vilka? Partners som vill engagera sig i att möjliggöra arrangemanget välkomnas. För närvarande är följande organisationer och föreningar inblandade på olika sätt: Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa, Sektor3 - tankesmedjan för det civila samhället, Röda Korsets Ungdomsförbund, Red Cross Nordic United World College, LNU - Landsrådet for Norges barne- og ungdomsorganisasjoner, The KaosPilots och Föreningen Nordens Ungdomsförbund.

Intresseanmälan: Skicka en intresseanmälan via mail till ola@quelledifference.org med Ämne: “Intresseanmälan Oslo.” Ange ditt namn, land där du bor, eventuell organisation eller engagemang så hör vi av oss till dig med en formell inbjudan och länk till anmälningsformulär.

Tusen takk!

"Vad gör vi nu?" - en nordisk sammankomst för dialog och handling efter terrordåden

"Ska vi hedra de alltför många döda efter vårt lands stora katastrof, ska vi hylla den anständighet vi som folk har visat denna onda vecka, måste vi vara villiga att gå in i de allra svåraste frågorna: Vad kunde vi ha gjort annorlunda? Och vad gör vi nu? " /Anne Holt på DN Kulturdebatt 27/7

Till alla berörda,

Vi är väldigt många som bär på de svåra frågorna som ett eko inom oss just nu. Kanske mer än någonsin behöver vi skapa utrymme för att besvara de frågorna tillsammans. Därför vill vi arrangera ett Nordiskt Open Space för att diskutera frågeställningarna "Vad kunde vi ha gjort annorlunda? Och vad gör vi nu?" Det hat och förakt som utmynnade i terror och massaker kan bara bemötas med en oövervinnelig kraftsamling för det positiva i vårt samhälle - demokrati, tolerans, humanitet och respekt för de mänskliga rättigheterna.

I oktober månad - tre månader efter de fruktansvärda terrordåden i Norge - vill vi samla mellan 200-500 personer från hela Norden, med en bred representation från olika sektorer - från civilsamhället, partipolitiken, skolan, kommuner och allmänt intresserade och engagerade personer - för att, trots den färska chocken, sorgen och förskräckelsen, börja bemöta och tillsammans skapa konkreta vägar framåt efter händelserna. Vi vill kanalisera den frustration och det engagemang som väldigt många känner just nu, till att bli oslagbart konstruktivt genom dialog och samverkan.

Många är redan i full färd med jättebra initiativ för att bemöta främlingsfientliga krafter och sprida värderingar kring tolerans, mångfald, demokrati, antirasism, öppenhet, humanitet och respekt för de mänskliga rättigheterna. Det är vår fulla övertygelse att vi kan växa, koppla ihop, sprida och skala upp dessa initiativ till sällan skådade proportioner genom dialog och samverkan över fler organisationsgränser, landsgränser och sektorer.

När vi samlar hundratals personer från flera nordiska länder i en tredagars dialog och handlingsverkstad så kommer vi att gå därifrån med nya allianser, konkreta samarbeten, nya projekt, faktiska ansökningar, finansieringslösningar och många fler resultat som vi inte kan föreställa oss idag.

Vilka personer känner du som skulle vara viktiga att ha med i denna sammankomsten? Varje person som anmäler sig får rekommendera ytterligare 3 personer som de vill bjuda in till dialogen - de får i sin tur utse ytterligare 3, osv, tills vi (troligen väldigt snabbt) fyller de 200 platserna och utökar till 500.

Gör såhär: Fyll i anmälan här: http://bit.ly/o6mI6R . Kopiera denna informationen eller skriv ett eget mail till de tre personer du vill bjuda och be dem att göra detsamma.

Preliminärt planerar vi att sammankomsten ska äga rum i Göteborg, på grund av närheten till Oslo, Köpenhamn och Stockholm (och generellt bra transporter från olika delar av norden). Preliminärt datum är 21-23 oktober - tre månader efter de fruktansvärda terrordåden och med tillräcklig tid för att folk ska få in datumet i sin övriga planering och att all logistik ska hinna ordnas. Mer information kommer så snart vi bekräftat plats, lokaler och exakta datum.

Med varma hälsningar,

Ola Nilsson

(Anne Holt, författare, jurist, politiker och före detta justitieminister i Norge, skrev på DN Kulturdebatt "En gång var han en annan" (27/7))

Rättviseförmedlingen crowdfunding

På en månad vill vi samla ihop 25 134 kr - en summa som motsvarar en krona per Rättviseförmedlare. Vi tror stenhårt på att vi kan göra det tillsammans! Under vårt första år har vi lyckats göra enormt mycket skillnad bara genom att finnas och att pumpa ut flera hundratals listor med tusentals tips på alternativ som skulle kunna bryta normer i olika sammanhang. Vi vill fortsätta att göra skillnad och behöver din hjälp

Another world is happening (at the HUB Brussels)

The words that greet visitors to the HUB Brussels don't hold back with the expectations. I was inspired to visit the HUB here in Brussels (as I wrote in the previous post), and decided to go to the March "Open Work Day" to get some nice community lunch, meet some of the entrepreneursthere, have a chat with people and get a sense of the place.

Just entering this social entrepreneur space sent all good vibes right from the beginning. I got there right at the end of lunch, so I sort of missed everyone else's introductions, which was a big bummer, but I'll have to make up for it by coming back again and again (and again, hehe!). I met some great people, just chatted with a few of the ones sitting around the table. One guy wh

o spoke some swedish due to his deep fascination and enfatuation with the language (which apparently is the sexiest one in the world...), and a couple of Basque girls who were working at the HUB as an exchange that their government has arranged for students to be able to do to the different HUB spaces around the world - what a great idea!

I also sat down and did a mini interview with Lorna, who is the manager of the hosts there, and has a really interesting story and great energy herself, and also with Leander

who is one of the members, who is deeply involved in creating the "HUB Marketplace" which is a complementary currency project. It was really interesting to get to know more about the HUB and some of the projects there. I have written an entry from my visit which will be published on the blog of the Swedish "Mötesplats för social innovation och Samhällsentreprenörskap" ("Meeting place for social innovation and societal entrepreneurship"), which I will link directly to once it's published.

My visit to the HUB Brussels certainly tickled my fancy, and I will definitely be going back and getting involved. It's just a really great space with some lovely people and a wonderful sense of community. Right down my alley!

So, à tout à l'heure HUB-ers!

/Ola Nilsson

Inspiration from the HUB Brussels

Today I came across a video interview with the founder of the HUB Brussels, Simone Poutnik. I came across it after visiting some other inspiring sites on The Art of Hosting and Natural Innovation. She talks about her process of founding the HUB, how it came about, how she did it, the key success factors and some inspirational stories from the process.

Talking to Hub Founders: Interview with Simone Poutnik from Hub Lausanne Initiative on Vimeo.

It was really inspiring for me to watch it, both because it gave me a bit of a humbling perspective on the time that it can actually take from idea to launched "product", and also because I really related to the situation she was in when she got the idea to start up - she was working from home and it was a bit lonely - I know the feeling! ;-)

So now I'm going to get in touch with Simone to set up a meeting to go visit the HUB, yay!

/Ola Nilsson